sandra

Det är alltid samma fråga, så jag tänkte att jag lägger ut länken med tillhörande karta och vägbeskrivning. Det kan ju inte missuppfattas då (hoppas jag). Karta och vägbeskrivning hittar du HÄR!

Kortfattat: När du kommer till Märsta och har järnvägsstationen på höger sida, fortsätt rakt fram och följ skyltar mot Odensala. Det är lite drygt 6km att åka. Du kommer att skymta kyrkan på håll när du kommer fram. En gul putsad kyrka. Om det är några oklarheter så ring :o)

Nu fortsätter dopstöket i mamas kitchen på Ekillavägen 22!

Just nu snurrar mina små grå uppe i knoppen för fullt. Det är tider att passa, saker att handla, tillverka och sjukt mycket pyssel & planering för att få dopveckan att gå ihop med två små barn. De senaste två dagarna har jag fått minimalt med sömn. Evelyn drömmer otäcka drömmar och vaknar titt som tätt, när hon väl sover, tycker Alvin att hans tid kommit och då vaknar han. De små liven!

Idag har jag och Rickard haft dopsamtal med prästen, så nu kan vi bocka av det från listan. Jag ska ringa om nycklar till församlingshemmet och försöka träffa kantorn för att lämna lite fler noter. Handla gjorde jag igår, det sista lär bli på fredag, då det är färskvaror.

Evelyn är på dagis nu och Alvin sover i vagnen, så jag ska försöka få i mig lite lunch mellan mina projekt med att förbereda smörgåstårtorna inför lördagen. Jag borde hänga upp alla kläder också så att de hänger ut sig lite.

Lite lunch i magen, sen ska jag provspela pianostycket jag ska lämna till kantorn, hoppas verkligen att det är det som jag tror... :o)

Just nu går min hjärna på högvarv, eller så fort den kan gå i förkylningstempo. Jag håller på att planera lilla Alvins dop och det upptar det mesta av min lediga tid just nu. Det blir ju inte mycket sådan när man har hand om barnen, så jag väljer mina tillfällen att fundera. Nu på förmiddagen har jag funderat över doptårta och klickat hem en hel del prylar från kakburken.se Jag ska provbaka en påsktårta tänkte jag, så att vi får en uppfattning om hur den kommer att bli. Spännande!!

Dopkorten har levererats via postverket och borde komma fram vilken dag som helst. Servetter är beställda, kyrkan bokad, församlingshemmet bokat. Dopklänningen ska tas fram och studeras, bandet klippas till. Trots att det är mycket att ordna, så känns det lugnare och mer strukturerat den här gången. Kanske för att jag ordnat dop en gång förut och därmed har lite med i bagaget?! Hur som, kul ska det bli, hoppas att så många som möjligt kan komma av våra inbjudna gäster.

Annars går dagarna fort. Just nu avlöser förkylningarna varandra tillsammans med sviter av ögoninflammation. Men jag tror och hoppas att det sistnämnda är över för den här gången. Nu vankas det mig en snabb kopp kaffe på stående fot innan det är dags att hämta hem lillsnuttan från dagis.

Efter att senaste veckorna kämpa med den förba**ade vikten, som mer eller mindre har stått stilla, har jag nu fått utdelning för mitt ihärdiga kämpande. Idag har jag nått mitt första delmål, att ta bort 10% av min startvikt. Det känns väldigt skönt att se resultat på vågen. Jag har bekymmer med lederna och det har blivit lite bättre nu när jag är lättare, så jag ser fram emot att tappa mer i vikt för att mina leder ska må än bättre. En annan sak är att jag nu också har kommit under min inskrivningsvikt med Alvin. När jag vägde in mig på MVC i mars förra året, vägde jag ett par hekto mer än vad jag gör idag. Underbart!

Se här: -8kg i rent smör!






Jag funderar lite över vad jag ska ha som nästa delmål och det kommer handla om 3kg intervall, allt för att det ska kännas uppnåeligt. Jag har fortfarande långt kvar till målvikt, men skam den som ger sig!

Jag ska också tänka ut något som jag vill unna mig. Som en "grattis till framgången och kämpa vidare"-present till mig själv och min familj som stöttar mig i ur och skur. Ni ska veta hur mycket jag ältar detta vissa dagar, man behöver grymt mycket uppmuntran och pepp-talk från sina nära.

Träning är något som jag inte har varit nåt stort fan av, nånsin. Men jag inser att jag måste, dels för att nå slutmålet och dels för att behålla hälsan. Så vi kämpar på med den biten också, crosstrainer kombinerat med olika plankanövningar och styrketräning. Det sitter fortfarande så långt inne att träna, men jag bestämmer mig och så kör jag. Det finns inga alternativ.

Den här förmiddagen har bjussat på en hel del samtal som jag var tvungen att ringa, himla tråkigt för barnens skull, men man har inte alltid så mycket alternativ. Nu ser vi fram emot en härlig fredag, bra start på helgen, en massa fredagsmys och gos med mina underbara barn!

På morgonen 1 mars somnade min lilla ögonsten och busiga hoppehare, Petri, in. Efter en tids besvärligheter med rinnande ögon bl.a. så beslutade vi att han skulle ha det bättre i kaninhimlen. Stackars lilla putte hade svårt att äta sista tiden, något vi förstod nu efteråt, han var sämre än vad jag trodde.

Saknaden är stor, det är en del av familjen som saknas. Men jag tror nog att han har det mycket bättre där han nu befinner sig. Nu får han hoppa och skutta på de evigt gröna ängarna i himlen,
som den lilla ängel han nu är ♥

Mitt hjärta gråter av saknad, men det viktigaste är att han inte mår dåligt längre.

Älskade Petri ♥

Jag har länge hållit bilderna på vår nya lilla familjemedlem lite hemliga och jag har varit pinsamt dålig på att uppdatera bloggen, men nu har jag iaf knåpat ihop en liten förlossningsberättelse. Han utvecklas som bara den, lilla prinsen. Just nu laddar jag för lite förmiddagsfika och sen lite lunch innan det är dags att hämta hem det stora trollet från dagis igen. Alvin sover just nu och då får man passa på att hinna göra såna saker som annars blir liggande i väntan på en ny lugn stund. Tre bilder på prinsen ♥: 17 dagar gammal, smakar gröt för första gången 2 februari och så den stora bilden från 3månaders dagen :o)

Att hålla sig ifrån sötsaker går väldigt bra måste jag säga. Det som känts hårdast hittills var fettisdagen utan semla. Jag surade grymt över det, så igår bakade jag faktiskt semmelcupcakes. Jag har aldrig bakat cupcakes förut, eller jo, men inte spritsat på garneringen. Gissa om det var kul att spritsa! Det skulle jag kunna göra dagligen bara för nöjet att dekorera de små sötnosarna. De blev riktigt goda också och endast 1/5 av en vanlig semlas storlek.

Med Evelyn gick jag fem dagar över tiden, jag trodde länge att Alvin skulle komma lite tidigare än planerat, men icke. Väntan kändes längre den här gången, framförallt beroende på att jag samlade på mig så mycket vätska redan under våren. Det var inte ens vår, sommarvärmen slog till direkt i maj och jag mådde verkligen pyton av värmen. Magen var mycket större den här gången. Jag gjorde vad jag kunde för att byta om själv på jobbet, bara för att kunna hålla det för mig själv till vecka 13. I vecka 11 visste alla på jobbet, då inte ens landstingets snygga klänning kunde dölja det faktum att det bodde en bebis i magen. Mina kollegor gissade vilt på att det var tvillingar pga magens storlek.

Ultaljudet i maj visade en välskapt liten pojke! Vi blev så glada -vi skulle få en av varje! Så mysigt. Vi berättade för familjen att vi väntade en pojke, men valde i det stora hela att hålla den lilla nyheten för oss själva. Vi gjorde ett tillväxtultraljud i vecka 32 där man skulle titta på tillväxten och beräkna födelsevikten. Han beräknades till 3,5kg.

Vi var på Danderyds sjukhus och upprättade en förlossningsplan tillsammans med en barnmorska ungefär en månad innan han föddes. Vi blev lovade att få komma in i tid den här gången (eftersom Evelyn var på väg ut när vi kom in med henne), initiering av smärtlindring i ett tidigt skede och kontinuerlig information från barnmorskan för att hänga med i vad som händer.

Alvin var beräknad till 27 september, men inte kände jag något då inte. Döm av min besvikelse att även denna gången gå över tiden och vänta, vänta, vänta. Varje dag utan något nytt kändes oändligt lång. Inte bara pga väntan, utan jag kom verkligen ingenstans. Mina ben var så svullna att jag inte kunde göra annat än att sitta eller ligga med dem i högläge för att inte få förskräckligt ont. Jag kan numera stoltsera med att jag vet hur jä-la jobbigt det är att ha vätska upp till höfterna. Fy, säger jag bara, det gör hiskeligt ont i benen.

Min babymage 1 oktober

Lördagen 1 oktober låg jag och tittade på Fångarna på fortet med ett halvt öga. Måttligt road, för jag väntade ju på annat. Vid åttatiden på kvällen började förvärkarna ändra karaktär, det var inte smärtsamma eller så, bara annorlunda och ganska frekventa. Så någonstans visste jag att det var på gång och att vi snart skulle ha vår bebis hos oss. Vid tolv mitt i natten börjar värkarna. Helt hanterbara, någon gång per kvart. Jag började hälla i mig saftsoppa för att fylla på energi, satt på en stol i köket och halvsov omvartannat på bordet. Knäppt va?! På morgonen var värkarna intensivare, men inte superetablerade, kändes gjorde de men var absolut inte ohanterliga. Rickard ringde mormor och morfar som kom och hämtade Evelyn vid niotiden. Vi ringde till förlossningen på förmiddagen, kanske halvelva. Vi blev ombedda att vänta hemma (förstå att de redan här gör fel genom att be oss vänta, det var precis det de inte skulle göra, vi skulle ha fått komma in). Man är inte i position att säga emot, så jag sa att vi kunde så göra. Det går en dryg timma, sen vill jag åka. Värkarna är nu riktigt täta och onda, vi åker i bilen in till Danderyds sjukhus.

Halvtvå kommer vi in och får vänta i ett kök för att de håller på att städa rummet. Bredvid oss sitter ett par som (vad jag antar) väntar på en igångsättning. Full mundering med väskor och inte ett uns värkar.. :o) Förmodligen ren tur, vi får komma in på vårat rum och de tar mina uppgifter, lämnar oss själva och så med ett pang går vattnet. Konstig känsla, men det var verkligen på gång då.

Vår barnmorska konstaterar att livmodern är helt öppen, dvs 10cm och att krystvärkarna kommer sätta igång så sakteliga. Jag blev jätteledsen, för det var precis det här vi inte ville och pga av det hade vi gjort en plan -som gick i stöpet direkt. Det är ju typiskt att de inte ska kunna läsa vad som står när man ringer in. Så här i efterhand gör det mig riktigt förbannad!

Vi hade en superbra barnmorska som hette Sofia. Hon guideade oss igenom allt och var helt enormt duktig. Hon var nog den enda som faktiskt läste vår plan -bra va?! Halvfyra hade jag riktiga krystvärkar och allt gick bra ända tills huvudet var ute, för då satt han fast. Hemska tanke, helt fruktansvärt att veta att de kallar in sju till på rummet och det blir bråttom -igen, precis som förra gången. Dock är jag glad att de inte kom med någon sugklocka, huah, den klarar jag mig utan om man inte absolut måste. De fick loss honom och sprang iväg till barnrummet där han fick CPAP-behandling och blev undersökt av barnläkare. Han återhämtade sig snabbt och fick sedan komma till mig. Underbara lilla unge! Så rund och go, 53cm lång och 4436gr tung/lätt ;o) Klockan 16:05 föddes han, vår lilla prins ♥

Vi fick ligga kvar på förlossningen ganska länge, en kombination av stor bebis, trött livmoder och trötta muskler, gjorde att livmodern hade svårt att dra ihop sig igen. Jag blödde ganska ordentligt, men efter ett par timmar var den mycket mindre och blödningen hade avtagit. Dock förlorade jag nästan två liter blod, därav fick vi inte åka till BB.

Men, men, omkring sju på kvällen fick jag duscha och sen äta -gud i himmelen vad hungrig jag var. Det där efterlängtade fikat fick nämligen dröja eftersom de inte visste om jag behövde opereras eller inte. Men det hela avstannade ju av sig självt, så fika blev det. Lyckan är ibland kortvarig, för det kom in en äldre tant som kort och gott meddelade att Rickard kunde åka hem eftersom det inte fanns några enkelrum på BB kvar. Jävla nötter, jag blev helt förkrossad. Inget hade riktigt gått som vi tänkt, bebisen fastnade, jag blödde som bara den och så ska Rickard åka hem..!? När vi valt just Danderyd för att bli garanterade att han skulle få stanna. Skam den som ger sig, de fixade ett enkelrum på avd. 11 (en vanlig gynavdelning) där vi fick stanna över natten -dagen efter fick vi flytta till vanliga BB. Inget patienthotell var aktuellt eftersom de ville ha koll på mig.

Vi blev upprullade till avd. 11, fick med oss en presentpåse från förlossningen och vård lilla knyte låg i mina armar och sov. Natten var lugn, han sov mestadels, ville inte snutta nämnvärt -inte så konstigt enligt personalen eftersom han fått ner vatten i lungorna och det gjorde honom lite illamående. Så där låg vi och bara myste med vårat nya lilla knyte!

De var så rara på 11:an, jag hade gärna stannat där. Lugn och trevlig liten matsal, inget stoj i korridorerna och väldigt trevlig personal. Men när plats fanns, fick vi flytta ner till BB.

En stor nackdel måste jag säga, var att det inte alls fanns någon möjlighet för pappan att köpa mat på BB. Frukost och fika var okej, men inga måltider i övrigt. Alltså måste man vandra runt för att hitta nåt att få i sig.

Att vara på BB var helt okej, men jag ville egentligen inget hellre än att få åka hem. De jagade mig med nålar kors och tvärs, tog prover i tid och otid,  och kontrollerade parametrar. Trots att jag var uppe och gick och mådde helt okej, så hade jag ett imponerande blodvärde på 76. Jag såg ut som ett spöke när jag tittade i spegeln, så det var tur att jag fick lite extra, två påsar hällde de i mig, sen återkom rosorna på kinderna.

Vår bebis mådde prima och jag piggade på mig ganska snabbt och vi var så lyckliga över att bli hemsläppta. Egen mat, egen säng, egen dusch och framförallt: sin egna familj endast!

Evelyn hade varit hos mormor och morfar och kom inte hem förrän till helgen, så vi fick lite extra tid att lära känna vår nya familjemedlem innan vår prinsessa kom hem igen.

Vår älskade lilla pojke fick namnet Alvin!

  

     





Hemma för första gången med pappa!

Ny vecka, ny "ställa sig på vågen-dag". Minus 1,1kg den här veckan också. Fantastiskt skönt! Nu börjar jag känna av det allt mer. De förhatliga handtagen i sidorna börjar ge med sig, även om de fortfarande finns kvar.

En av mina största bovar vad gäller mat (förutom fika och sånt alltså) är faktiskt frukosten. Jag tillhör tydligen kategorin vi som kan äta hur mycket som helst till frukost. Jag har svårt att begräna intaget. Därför har jag nu under ett par veckors tid försökt hitta min ideal-frukost, något jag vet att jag står mig på fram till mellis och lunch, och som innehåller ett lagom antal points.

Min frukost brukar bestå av

- 1 hallonsmoothie, en kopp kaffe, 1 ägg, 1 knäckesmörgås med mjukost och grönsaker, ½ frukt (oftast äpple).
Eller...
- Havregrynsgröt med ½ banan, kanel och lättmjölk + 1 knäckesmörgås med mjukost och grönsaker, en kopp kaffe.

Det börjar bli dags att ta sig an nästa steg. Motion. Inte min bästakompis direkt, men jag vet ju hur bra man mår om man får röra på sig. Crosstrainern är framflyttad i källaren och jag ska stå på den en sväng ikväll hade jag tänkt. Detta är något jag behöver väldigt mycket stöd och uppmuntran ikring, annars lägger jag av. Det är helt enkelt inte något jag ser nåt roligt i, just nu är det bara oerhört tungt och segt att ens tänka tanken att börja komma igång -till stor del för att kroppen fortfarande är så tung. Hejja, hejja!!

Totalt 4,2kg borta och det betyder att 8st smörpaket försvunnit! Är det inte underbart, så säg?!!

         
      

Imorse ställde jag mig på vågen och voila! -1,1kg sedan förra torsdagen. Känns så skönt! Jag tycker det börjar kännas i huden att den drar ihop sig, men än så länge är det kanske för tidigt att säga att man ser någon skillnad. Men jag skulle ju innerligt hoppas att någon faktiskt gör det. Minus 3,1kg sedan början för två veckor sen.

Nu saknas det alltså 6st smörpaket á 500gr styck på mig, helt underbart!!

         


Något jag tycker är en superbra och enkel lunch är soppa. Det är ganska smal mat och man blir behagligt mätt av det. Jag är ett stort fan av grönsakssoppor, men brukar främst alternera mellan broccolisoppa, spenatsoppa och tomatsoppa. Riktigt gott och enkelt att tillaga, för att inte tala om hur enkelt det är att värma upp och på så vis ha flera mål i kylskåpet.

När jag lagar soppa är oftast grunden densamma. Gul lök brynes i en kastrull med lite smör (vid tomatsoppa även hackad vitlök). I med huvudingrediensen och buljong. Detta får småputtra 10-15 minuter. Kryddas med salt och vitpeppar, tillsätt en gnutta socker för att balansera smakerna. (Tomatsoppa + basilika och timjan. Spenatsoppa + cayennepeppar.) Mixa sedan till en slät konsistens och red med lite grädde. Hetta upp och så färdigt att servera! Beroende på hur smal soppa man vill ha kan ju grädde vara allt från minimi 4% till 40% fetthalt, bara att välja det som passar en själv bäst.

Nåt jag inte skulle rekommendera är jordärtkockssoppa, det har jag gjort en gång och det var faktiskt ingen hit. En matigare soppvariant är Nikalouktasoppa, med potatis och köttfärs, riktigt god!

Bilden lånad från www.alltommat.se

Något som alla med barn fasar för är nog att smälla med bilen. I lördags hände det oss. Något som man inte tror ska inträffa med som ibland gör det. Vi var på väg till Infra city i Upplands Väsby och var 100 meter från butiken, när en äldre farbror kör rakt ut och träffar vår sida med fronten. Barnen blev fruktansvärt rädda, jag också. Mest för barnens skull, innan man vet att det har gått bra så är man nästan hysterisk. Visserligen gick det inte fort och det var väl en förhållandevis liten smäll, men ändå. Typiskt nog träffade han Alvins dörr och hela dörren blev intryckt, delar av karossen vid bakhjulet och så ramlade tröskeln av (eller det som skyddar tröskeln). Tur i oturen, men det åkte en polis bakom farbrorn som såg alltsammans och hon hjälpte oss med allt direkt på plats. Vissa människor är bara helt underbara. Farbrorn bröt mot väjningsplikten och är därav vållande till smällen. Nu är man bara glad att allt ändå gick bra, ingen gjorde sig illa och bilen var körbar därifrån om än i dåligt skick. Nu blir det en hel massa telefonerande med försäkringsbolag och verkstäder. Så himla tråkigt, men som sagt: tur i oturen. Så här i efterhand tycker jag synd om farbrorn, det kan inte vara lätt att vara gammal och smälla rakt in i en bil med två små barn. Eftersom vi var mitt framför honom (och han såg oss inte alls) hoppas man att han kanske lägger det där med bilåkat på hyllan. Ser man inte nån framför näsan när man kör i 20km/h, hur ska man då se nån när man kör i 90km/h?!! Otäcka tanke...

Vår lördag blev mao inte alls vad vi hade tänkt oss. Vi var bjudna på fest på kvällen och lusten att gå försvann ganska fort, men vi beslöt ändå att gå. Så vi tog barnen i varsin vagn och med gott humör ochsnittblommor under armen, firade vi Kajsa som fyllde 40år, på Cabinen. Det var supertrevligt! God buffé, kaffe och tårta, och en massa god dricka. För att inte tala om snacks och godis. Barnen befann sig överallt och ingenstans, men Evelyn gillade kids corner där det fanns en massa mysgodis och film. Tack snälla Kajsa för en trevlig kväll och att vi fick glömma av dagens bravader lite granna!

Vår omlagda kost går alldeles strålande. Matlistan jag har gjort för veckan följs riktigt bra och jag tappar i vikt. Helt underbart! Jag har fortfarande en del vätska kvar i kroppen sen Alvin föddes(syns mest på anklarna), den hoppas jag vara av med helt om någon månad. Så dels tappar jag mycket vätska och dels fett, fantastiskt!! Här kommer inspirationsbilder avseende mat på viktväktarvis!

Resultatet av att ha blivit avbruten innan mathandling: endast knäcke med mjukost och cocktailtomat.
Helt okej frukost tillsammans med en hallonsmootie!

Hallonsmootie 1p
1½ dl naturell lättyoghurt max 0,5%
½ dl lättmjölk
½ dl frusna hallon
1 tsk vaniljsocker (räknar som 1 av 3 valfria smaksättare per dag)

Mixa samman alla ingredienser och drick direkt. Mumsigt!

  


Jag har aldrig varit en fiskälskare, men jag har blivit betydligt bättre på det senaste åren.
Här ugnsstekt lax, pressad potatis och gräddfilssås med rödlök, stenbitsrom och färsk dill (serverad i portionsskål för att ej smaska för mycket sås..). Sen gårdagens middag; färsk fettuccine med gorgonzolasås.

Jag har fött ett barn till och har därmed en herrans massa extrakilon som släpar med en vart man än går. Med Evelyn gick jag upp 24kg och med lilla Alvin ytterligare +1, så räkna till 25kg ca. Fy vad tråkigt det är, men man har ju fått det finaste som går att få till följd av detta. Hur som är det iaf mindre roligt när eländet ska bort igen. Men, det gick ju förra gången och det ska gå igen.

Första veckan av god kosthållning ligger bakom mig. Två veckor före jul började jag men fick sedan världens mjölkstockning (för andra gången med Alvin). Jag hade hög feber, frossade och svettades om vartannat och hade rysligt ont. Pga detta kom jag lite ur gängorna med maten (dålig ursäkt kanske -men det är den bästa jag har), men nu är vi back on track igen.

Sedan jul visar vågen på -2kg, det känns fantastiskt!! Inget gör mig gladare i själen just nu än att komma tillbaka till sig själv igen. Så nu behöver jag en massa pepp och glada hejjarramsor inför kommande vecka så att det rasar ordentligt.

Det är alltid lite knepigt innan man helt har kommit in i något. Så just nu försöker jag få med alla mål så som frukost, mellis, lunch, mellis och middag. Jag blir ett irriterat monster om jag är hungrig, så det här med mellis är nog A och O för mig.

Dagens frukost blev en smörgås (lingongrova) med åhusskinka, gurka och en kopp kaffe. Jag är rysligt trött om morgnarna just nu, så ibland är engagemanget noll vad gäller min egen frulle. Det tär på att somna sent och sedan mata Alvin på nätterna. Men allt går och nu är jag uppe, så nu går det bra.

För att demonstrera hur mycket som jag tappat i vikt ska jag följa min vän Jennys tips med smörpaketsräkning. Det känns så mycket mer konkret att se det i rent fett. Så här har ni minus 2 kilo i smör!!


        

2011 har passerat och kastat in oss i 2012 med en väldig fart. Man hinner inte riktigt med alla gånger.

Nyårsafton spenaderade vi i Vällingby tillsammans med farmor och Yngve. Det bjöds på god förrätt (kräftor + för min del serranoskinka, roccula, cocktailtomater, olivolja & flingsalt) och varmrätt (helstekt älgkalvfilé och rotsaksgratäng), sedan hade jag med mig världens mumsigaste dessert Charlottenlunds chokladchock. Gudomlig mandeltårta med chokladkräm, lättvispad grädde och färska jordgubbar & amerikanska blåbär.

Trots att man börjar äta tidigt och har många timmar kvar på det gamla året, gick tiden väldigt fort och vi skålade in det nya året på balkongen med utsikt över Vällingby där raketerna regnade över himlen. Väldigt vackert, men jag är glad att man är på långt avstånd ifrån allt smällande. Evelyn tyckte inte alls om att det smällde så mycket. Hon höll sig tappert vaken till klockan ett när vi åkte hem.