sandra

Med Evelyn gick jag fem dagar över tiden, jag trodde länge att Alvin skulle komma lite tidigare än planerat, men icke. Väntan kändes längre den här gången, framförallt beroende på att jag samlade på mig så mycket vätska redan under våren. Det var inte ens vår, sommarvärmen slog till direkt i maj och jag mådde verkligen pyton av värmen. Magen var mycket större den här gången. Jag gjorde vad jag kunde för att byta om själv på jobbet, bara för att kunna hålla det för mig själv till vecka 13. I vecka 11 visste alla på jobbet, då inte ens landstingets snygga klänning kunde dölja det faktum att det bodde en bebis i magen. Mina kollegor gissade vilt på att det var tvillingar pga magens storlek.

Ultaljudet i maj visade en välskapt liten pojke! Vi blev så glada -vi skulle få en av varje! Så mysigt. Vi berättade för familjen att vi väntade en pojke, men valde i det stora hela att hålla den lilla nyheten för oss själva. Vi gjorde ett tillväxtultraljud i vecka 32 där man skulle titta på tillväxten och beräkna födelsevikten. Han beräknades till 3,5kg.

Vi var på Danderyds sjukhus och upprättade en förlossningsplan tillsammans med en barnmorska ungefär en månad innan han föddes. Vi blev lovade att få komma in i tid den här gången (eftersom Evelyn var på väg ut när vi kom in med henne), initiering av smärtlindring i ett tidigt skede och kontinuerlig information från barnmorskan för att hänga med i vad som händer.

Alvin var beräknad till 27 september, men inte kände jag något då inte. Döm av min besvikelse att även denna gången gå över tiden och vänta, vänta, vänta. Varje dag utan något nytt kändes oändligt lång. Inte bara pga väntan, utan jag kom verkligen ingenstans. Mina ben var så svullna att jag inte kunde göra annat än att sitta eller ligga med dem i högläge för att inte få förskräckligt ont. Jag kan numera stoltsera med att jag vet hur jä-la jobbigt det är att ha vätska upp till höfterna. Fy, säger jag bara, det gör hiskeligt ont i benen.

Min babymage 1 oktober

Lördagen 1 oktober låg jag och tittade på Fångarna på fortet med ett halvt öga. Måttligt road, för jag väntade ju på annat. Vid åttatiden på kvällen började förvärkarna ändra karaktär, det var inte smärtsamma eller så, bara annorlunda och ganska frekventa. Så någonstans visste jag att det var på gång och att vi snart skulle ha vår bebis hos oss. Vid tolv mitt i natten börjar värkarna. Helt hanterbara, någon gång per kvart. Jag började hälla i mig saftsoppa för att fylla på energi, satt på en stol i köket och halvsov omvartannat på bordet. Knäppt va?! På morgonen var värkarna intensivare, men inte superetablerade, kändes gjorde de men var absolut inte ohanterliga. Rickard ringde mormor och morfar som kom och hämtade Evelyn vid niotiden. Vi ringde till förlossningen på förmiddagen, kanske halvelva. Vi blev ombedda att vänta hemma (förstå att de redan här gör fel genom att be oss vänta, det var precis det de inte skulle göra, vi skulle ha fått komma in). Man är inte i position att säga emot, så jag sa att vi kunde så göra. Det går en dryg timma, sen vill jag åka. Värkarna är nu riktigt täta och onda, vi åker i bilen in till Danderyds sjukhus.

Halvtvå kommer vi in och får vänta i ett kök för att de håller på att städa rummet. Bredvid oss sitter ett par som (vad jag antar) väntar på en igångsättning. Full mundering med väskor och inte ett uns värkar.. :o) Förmodligen ren tur, vi får komma in på vårat rum och de tar mina uppgifter, lämnar oss själva och så med ett pang går vattnet. Konstig känsla, men det var verkligen på gång då.

Vår barnmorska konstaterar att livmodern är helt öppen, dvs 10cm och att krystvärkarna kommer sätta igång så sakteliga. Jag blev jätteledsen, för det var precis det här vi inte ville och pga av det hade vi gjort en plan -som gick i stöpet direkt. Det är ju typiskt att de inte ska kunna läsa vad som står när man ringer in. Så här i efterhand gör det mig riktigt förbannad!

Vi hade en superbra barnmorska som hette Sofia. Hon guideade oss igenom allt och var helt enormt duktig. Hon var nog den enda som faktiskt läste vår plan -bra va?! Halvfyra hade jag riktiga krystvärkar och allt gick bra ända tills huvudet var ute, för då satt han fast. Hemska tanke, helt fruktansvärt att veta att de kallar in sju till på rummet och det blir bråttom -igen, precis som förra gången. Dock är jag glad att de inte kom med någon sugklocka, huah, den klarar jag mig utan om man inte absolut måste. De fick loss honom och sprang iväg till barnrummet där han fick CPAP-behandling och blev undersökt av barnläkare. Han återhämtade sig snabbt och fick sedan komma till mig. Underbara lilla unge! Så rund och go, 53cm lång och 4436gr tung/lätt ;o) Klockan 16:05 föddes han, vår lilla prins ♥

Vi fick ligga kvar på förlossningen ganska länge, en kombination av stor bebis, trött livmoder och trötta muskler, gjorde att livmodern hade svårt att dra ihop sig igen. Jag blödde ganska ordentligt, men efter ett par timmar var den mycket mindre och blödningen hade avtagit. Dock förlorade jag nästan två liter blod, därav fick vi inte åka till BB.

Men, men, omkring sju på kvällen fick jag duscha och sen äta -gud i himmelen vad hungrig jag var. Det där efterlängtade fikat fick nämligen dröja eftersom de inte visste om jag behövde opereras eller inte. Men det hela avstannade ju av sig självt, så fika blev det. Lyckan är ibland kortvarig, för det kom in en äldre tant som kort och gott meddelade att Rickard kunde åka hem eftersom det inte fanns några enkelrum på BB kvar. Jävla nötter, jag blev helt förkrossad. Inget hade riktigt gått som vi tänkt, bebisen fastnade, jag blödde som bara den och så ska Rickard åka hem..!? När vi valt just Danderyd för att bli garanterade att han skulle få stanna. Skam den som ger sig, de fixade ett enkelrum på avd. 11 (en vanlig gynavdelning) där vi fick stanna över natten -dagen efter fick vi flytta till vanliga BB. Inget patienthotell var aktuellt eftersom de ville ha koll på mig.

Vi blev upprullade till avd. 11, fick med oss en presentpåse från förlossningen och vård lilla knyte låg i mina armar och sov. Natten var lugn, han sov mestadels, ville inte snutta nämnvärt -inte så konstigt enligt personalen eftersom han fått ner vatten i lungorna och det gjorde honom lite illamående. Så där låg vi och bara myste med vårat nya lilla knyte!

De var så rara på 11:an, jag hade gärna stannat där. Lugn och trevlig liten matsal, inget stoj i korridorerna och väldigt trevlig personal. Men när plats fanns, fick vi flytta ner till BB.

En stor nackdel måste jag säga, var att det inte alls fanns någon möjlighet för pappan att köpa mat på BB. Frukost och fika var okej, men inga måltider i övrigt. Alltså måste man vandra runt för att hitta nåt att få i sig.

Att vara på BB var helt okej, men jag ville egentligen inget hellre än att få åka hem. De jagade mig med nålar kors och tvärs, tog prover i tid och otid,  och kontrollerade parametrar. Trots att jag var uppe och gick och mådde helt okej, så hade jag ett imponerande blodvärde på 76. Jag såg ut som ett spöke när jag tittade i spegeln, så det var tur att jag fick lite extra, två påsar hällde de i mig, sen återkom rosorna på kinderna.

Vår bebis mådde prima och jag piggade på mig ganska snabbt och vi var så lyckliga över att bli hemsläppta. Egen mat, egen säng, egen dusch och framförallt: sin egna familj endast!

Evelyn hade varit hos mormor och morfar och kom inte hem förrän till helgen, så vi fick lite extra tid att lära känna vår nya familjemedlem innan vår prinsessa kom hem igen.

Vår älskade lilla pojke fick namnet Alvin!

  

     





Hemma för första gången med pappa!