sandra

Tänkte att jag skulle ta och skriva den utlovade förlossningsberättelsen nu, så att den inte kommer hur sent som helst.

Jag hade BF (beräknad förlossning) den 5 juli, men inte kände jag av något då inte. Tradigt att gå över tiden, tänkte jag. Den 5:e var jag och Rickard inne i Stockholm och gick på museum, Livrustkammaren.

Dagarna gick, släpade sig inte riktigt fram, men inte långt ifrån. Jag hade fått en tid hos barnmorskan den 15 juli, men dit ville jag inte. Jag ville ha min bebis innan det datumet, så att jag skulle slippa igångsättning.

På BF +4, ondagen den 9 juli, började slemproppen lossna på förmiddagen och mina värkar började vid 18-tiden på kvällen. Jag kände dem helt klart, men det var inga problem att andas igenom dem och de var inte särskilt täta heller. Värkarna varierade från att komma med 5-10 minuters mellanrum. Jag sov inget under natten, lyckades slumra lite mellan varje värk, men vaknade helt varje gång det kom en ny.

Enda från början har jag sagt att jag vill stanna hemma så lång tid som möjligt, jag vill inte åka in för tidigt för att hamna i sjukhuskorridorer och vakna fram där istället för hemma. Så jag hade redan bestämt mig för att härda ut så lång tid det bara gick.

På morgonen, nu BF +5 10 juli, tyckte jag inte att det verkade som om det var dags att åka in riktigt, så Rickard åkte iväg till jobbet. Runt 8-tiden försvann värkarna helt. Jag somnade och sov dåligt i 3 timmar ungefär. Jag gick omkring hemma och plockade hela dagen, tror att jag städade faktiskt -inte med mopp och dammsugare, utan dammade. Jag lagade middag och vi åt när Rickard kom hem.

Ny värkstart kom igång klockan åtta på kvällen, de var mer intensiva men inte tätare, snarare tvärtom. Under natten kom de med 7-10 minuters mellanrum. Ännu inte dags, tänkte jag, eftersom de säger att man som förstföderska ska ha 2-4 värkar inom 10 minuter för att det ska vara läge att åka in till förlossningen. Jag sov ingenting alls på natten, gick upp och vandrade omkring i huset varje gång en värk kom, jag kunde inte ligga stilla i sängen pga. smärtan.

Jag ville inte ringa in, för jag har hört vad de flesta får för råd: Ta 2st Alvedon, vila och avvakta. Så jag tog Alvedon, höll koll på vilken tid -så att jag visste när jag kunde ta 2 till. Jag värmde även min vetekudde i mikron ett x antal gånger under dessa två dygn.

På morgonen, BF +6 11 juli, ville jag inte att Rickard skulle åka till jobbet, utan invänta för jag trodde att det skulle bli under dagen. Värkarna blir mer intensiva, men fortfarande inte tätare. Jag tar ytterligare 2st Alvedon och en Postafen, för jag började må illa också. Tänkte att alla hyllar dusch och bad, så det ska jag testa. Snack... funkade inte alls för mig, tyckte snarare att det blev sämre.

12:15 tycker jag att det räcker, jag ber Rickard ringa förlossningen, för antingen vill jag ha fart på detta eller få nåt att sova på, för jag var så trött efter att inte ha sovit i princip nånting på 2 dygn. Han ringer och de vill prata med mig. Barnmorskan tror inte att det är riktigt på G än eftersom värkarna inte är tätare, dock får vi komma in om vi vill, men hon ber oss avvakta så lång tid som möjligt.

Efter en timma till hemma börjar jag nästan gråta för att jag är så trött och har så ont. Jag säger till Rickard att jag vill åka in, jag vill inte vara hemma längre. Jag somnar nästan i bilen in till sjukhuset -knäppt men sant. Det är riktigt jobbigt att gå från bilen till förlossningen, men skam den som ger sig. Bebisen tycker på neråt och jag är riktigt trött och smärtpåverkad.

När vi kommer in vill de ta en CTG-kurva och vill att jag ska ligga ner, men det går inte, så jag får stå. Det gör riktigt ont hela tiden och jag följer sekundvisaren på klockan i rummet för att kunna fokusera och se att tiden går framåt. 20 minuter vill de att jag ska stå där. Efter en kvart ringer vi på klockan, jag klarar inte att stå där längre. Vår barnmorska, Stina, kommer och undersöker mig. Först vill hon känna på magen var bebisens huvud står, men jag fixade inte att ligga på rygg, så hon undersöker bara hur pass öppen jag är. Det visar sig att jag är öppen 10 cm, dvs. fullt öppen och hon säger att det är ju inte konstigt att jag har ont. Hon tillägger även att nästa gång ska vi komma in tidigare så att jag hinner få smärtlindring. Nu blir det en förlossning helt utan smärtlindring, då det är försent att ge något. Dock kommer jag få lustgas, hjälpte lite grann.

Vi kommer in på ett förlossningsrum. Jag känner mig riktigt lugn faktiskt. Jag får en tjusig vit skjorta från landstinget och även landstingets snygga nättrosor -läckert, lyckas jag kläcka ur mig till barnmorskan. Jag får lustgas, superskönt verkligen. Äntligen något som tar udden av värkarna. Jag blir mest lullig, inte smärtlindrad.

Vi väntar på att bebisen ska glida ner mer så att jag kan få börja krysta aktivt. Jag hade i princip krystvärkar när vi kom in, då jag kände att bebisen tryckte på så mycket. Jag andas i masken och suger i mig massor med lustgas, dricker saftsoppa och vatten.

De sätter nål och ger mig värkstimulerande dropp. Jag står med gåstol, sitter på boll och står om vartannat. Händer inte så mycket, de ökar droppet och jag börjar så småningom få riktiga krystvärkar.

19:45 får jag börja krysta aktivt. Det händer fortfarande inte så mycket. Jag är ganska med på vad som händer, även om jag inte hör allt de säger. Framåt 20:30 börjar de bli lite oroliga över att jag är så trött och att bebisen kan börja bli påverkad av förlossningen. De börjar prata om sugklocka -min stora skräck. De tror inte att jag kommer orka krysta ut bebisen själv för jag har uppenbarligen väldigt starkt bäckenbotten som gör att jag håller emot istället för trycker på.

Doktorn kommer in och helt plötsligt är det massor av folk i rummet. Hon har beslutat att hjälpa bebisen ut med sugklocka, för att den inte ska bli påverkad och att den bör komma ut nu. Strax före nio är klockan fäst på bebisens huvud och de börjar dra. Jag fick nästan panik av det starka trycket som blev och Rickard blev påverkad av mina skrik, han ville att de skulle sluta. Inte heller fick jag ha kvar lustgasen -det närmsta jag kommit smärtlindring. Vid varje värk drog de ordentligt, det gjorde riktigt ont. Klockan 21:12 efter 6 dragningar kommer äntligen bebisen ut och de lägger den på min mage.