Månad 8, vecka 34 = slitigt för kropp & själ
Trots att det börjar komma in på sluttampen och att det endast är ett par veckor kvar innan vår efterlängtade bebis föds, känns det som om tiden fortsätter att springa fram med oss. Rickard har återigen beredskap, Evelyn har en vecka med bus på dagis och jag gör vad jag kan här hemma under tiden, men får inte mycket gjort.
Mina ben har varit svullna sedan mycket tidigt i våras, något jag inte alls besvärades av förra gången när vi väntade Evelyn. Stödstrumporna har nu blivit försmå och jag får nöja mig med att helt enkelt ha fötterna i högläge. För er som inte vet kan jag helt enkelt konstatera -det gör förfärligt ont i både fötter, vader och ben när man samlar på sig så här mycket vätska. Hugaligen! Om jag fick skulle jag lätt ta en kur med furixtabletter (vätskedrivande) för att få ut detta, men det tror jag inte ens är ett godkänt alternativ. Men som sagt, hellre springa på toa en gång i kvarten (vilket man nästan ändå gör) än att ständigt dras med dessa klumpar till ben. De enda skor jag numer får på mig är tofflor och foppatofflor -spännande kombo, inte sant?!
Vi har gått in i månad 8 av 9 och vecka 34 av 40. Det är inte lång tid kvar nu. Vi kämpar på här hemma och försöker få vår övervåning så klar som möjligt. Nu är vårat sovrum färdiggipsat, så nu börjar slitning och spackling bli aktuellt. Målet är ändå att våra sovrum ska vara klara så att vi kan komma iordning innan bebben tittar ut.
Mitt engagemang för att ta mig någonstans är litet, eller så nära golvet man kan komma. Att åka bil är minst sagt besvärligt, att köra är ändå värre. Jag känner mig så gnällig, men när det har varit tungt hela våren och sommaren, börjar man ledsna. Förhoppningsvis går krämporna tillbaka när hormonerna går ur kroppen. All ständig värk/smärta i bäcken och höfter, balansen återkommer, benen återgår till normal storlek och man kan börja komma i form igen för att må bra. Jag längtar till att bli rörlig, att kunna klara av dagarna hemma utan att halta och linka runt, att leka med Evelyn och bara komma ut och gå promenader, det vore fint det!
Mina ben har varit svullna sedan mycket tidigt i våras, något jag inte alls besvärades av förra gången när vi väntade Evelyn. Stödstrumporna har nu blivit försmå och jag får nöja mig med att helt enkelt ha fötterna i högläge. För er som inte vet kan jag helt enkelt konstatera -det gör förfärligt ont i både fötter, vader och ben när man samlar på sig så här mycket vätska. Hugaligen! Om jag fick skulle jag lätt ta en kur med furixtabletter (vätskedrivande) för att få ut detta, men det tror jag inte ens är ett godkänt alternativ. Men som sagt, hellre springa på toa en gång i kvarten (vilket man nästan ändå gör) än att ständigt dras med dessa klumpar till ben. De enda skor jag numer får på mig är tofflor och foppatofflor -spännande kombo, inte sant?!
Vi har gått in i månad 8 av 9 och vecka 34 av 40. Det är inte lång tid kvar nu. Vi kämpar på här hemma och försöker få vår övervåning så klar som möjligt. Nu är vårat sovrum färdiggipsat, så nu börjar slitning och spackling bli aktuellt. Målet är ändå att våra sovrum ska vara klara så att vi kan komma iordning innan bebben tittar ut.
Mitt engagemang för att ta mig någonstans är litet, eller så nära golvet man kan komma. Att åka bil är minst sagt besvärligt, att köra är ändå värre. Jag känner mig så gnällig, men när det har varit tungt hela våren och sommaren, börjar man ledsna. Förhoppningsvis går krämporna tillbaka när hormonerna går ur kroppen. All ständig värk/smärta i bäcken och höfter, balansen återkommer, benen återgår till normal storlek och man kan börja komma i form igen för att må bra. Jag längtar till att bli rörlig, att kunna klara av dagarna hemma utan att halta och linka runt, att leka med Evelyn och bara komma ut och gå promenader, det vore fint det!
Kommentarer
Trackback
